Ljuv och smal ska kvinnan vara. Detta står skrivet i lagen. Som en flygvärdinna som behagar. Alltså: Inte som jag. Mycket har jag blivit kallad, men ingen har någonsin anklagat mig för att vara ljuv –För jag är TJOCK!!!
Så har det alltid varit. Redan som liten var jag stor. Mamma gjorde sitt bästa för att trösta mig med enorma portioner kärlek, kanelbullar och visdomsord:
”Mamma det är inge kul att vara tjock. Man blir bara mobbad och så gnisslar det när man går i manchesterbyxor.”
”Men du ska vara glad, för om det blir hungersnöd kommer du klara dig längst. Du har mer hull att ta av.”
Om världen gick under skulle jag bli sist kvar OCH vara hungrig! Det var också en tröst…
Kloka ord hjälpte inte på skolgården:
”Öh, fetto, stick!”
”Du får inte vara med!”
Inte nog med att man anses vara ful. En mängd mindre smickrande egenskapsfördomar medföljer en bastant kroppshydda. Man är: lat, glupsk, obildad, illaluktande, karaktärslös och framförallt korkad.
Folk verkar dessutom tro att man inte VET att man är fet. Alltså måste de berätta det för en:
”ÖÖH! TJOCKIS!”
Gud förbjude att man gick omkring och var nöjd med sitt yttre.
Människor i alla åldrar tar sig frihet:
Barn: ”Titta en tjock tant!”
Mamma: ”Shh! Den tjocka tanten kan höra dig…”
Sen har vi problemet med att hitta kläder att täcka sina valkar med. I en undanskymd del av ett fåtal affärer finns en tjockisavdelning (som i ett infall av politisk korrekthet döpts till ”Big is beautiful”, ”XLNT” mm ) med formlösa tält i linnetyg.
Något annat förutom extrakilona som kan kännas betungande är kravet att man ska vara sådär Sune Mangs-munter hela tiden. En sur och deppig tjockis är ju RIKTIGT äckligt!
Men någon fördel måste det väl ändå finnas med att vara fet? Tja, man har i alla fall inga höga förväntningar på sig… och det är ju… bra?!
Nu kanske det låter hemskt bittert och det får ju inte en tjockis vara (Sune Mangs-munter var det ju). Det är bara att jag HAR försökt att bli av med mina kilon utan att lyckas. Okej, kanske inte fullt så drastiskt så att jag har dragit fram en osthyvel och försökt hyvla bort fettet då…
Bara nästan… Endast en desperat galning lever på enbart frukt i två veckor. ”Flygvärdinnedieten” ledde till en nära döden upplevelse i form av magkatarr för min del.
Hos viktväktarna fick jag lära mig att lycka mäts i kilo och points. Ju färre desto bättre. Jag gick ner 5 kg –det kostade 500 spänn.
Hypnosbantning gick ut på att trycka ihop tummen och pekfingret och föreställa sig att ens favoritsnacks var täckta av äckliga saker såsom könshår och saliv.
”Äsch det går väl att peta bort”
Men inte ens om jag i fantasin kletade in chipsen i lösbajs blev jag mindre sugen.
Jag fick också tipset att alltid lämna en liten bit på tallriken, till bantartomten typ…
Att inte alls äta funkade ett tag… Inte för att man var så kontaktbar just då… Sen kom mathallucinationerna och jag började äta som en häst igen, bara för att gå upp dubbelt så mycket som jag lyckats smälta bort.
Då återstår bara att försöka gilla läget, och jag har faktiskt börjat tycka om mina kurvor men det uppskattas inte av alla.
”Jag är fin som jag är!”
”Usch, var inte vulgär!”
En tjockis SKA skämmas för sin kropp.
Har vi verkligen inte nåt längre? Vad har hänt med kvinnokroppen de senaste decennierna? Kanske har sjuka ideal orsakat en genmutation? Det är därför tonårstjejers höftben är så minimala… Hur får de plats med alla inre organ? Hur kommer framtidens bäbisar se ut med så trånga mammor? Vad hände med det svulstiga kvinnoidealet -Zornkullan med hälsosamt hull, rosor på kund och skrattgropar i låren?
Hon började väl på viktväktarna kan jag tro…
Men de senaste månaderna har någonting underbart hänt. Jag har slutat banta, börjat äta vad jag vill, fast regelbundet, och börjat röra på mig -jag krymper! Utan att plågas..
Inte för att det spelar så stor roll… Det största skillnaden är att jag mår bra nu… Det gör ingenting att jag är lite småfet för jag sover gott om natten.
Detta var inte mina ord utan från en serie av Malin Biller… Dock något omskriven så inte det i bilderna skulle ”försvinna”. Stämmer fasligt bra på sina ställen i alla fall… Förutom att jag inte var tjock som barn då (snarare tvärtom) men jag har mammas tröstande ord nu istället. Annars stämmer det rätt bra: Folk på innebandyplanen som skriker jävla fetto. Bantningsförsök… Att man inte FÅR vara nöjd...
