Tossebergsklätten

Väderleksrapporten skvallrade om moln, så att ligga på stranden var inte så lockande. En utflykt lät betydligt mycket bättre och jag, Elis och Hanne begav oss därför iväg mot Tossebergsklätten utanför Sunne. Började med en fika och njöt av utsikten.

För att ta sig till Tossebergsklätten måste man bestiga Sveriges brantaste asfalterade väg/backe. 2,2 km klättring för bilen och jag fick till och med gå ner på ettans växel på ett ställe. Men bara man tar sig upp så får man en ordentligt fin utsikt.

Om det inte räcker med 343 meter över havet så kan man klättra upp i utsiktstornet så får man en så där 24 meter till. Jag är ju inte så där fasligt förtjust i höjder, men det är ändå värt det att få spana ut över bland annat sjön Fryken.

Någon som tvivlade på att Värmland består till stor del av skog?

Vid uthoppet för skärmflygarna basunerade Elis ut: En dag min son, ska allt detta bli ditt!

Ni ska bara veta hur mina ben skakade när jag stod uppe på den här stenen... Även fast det egentligen var säkert så kändes det fasligt jobbigt...

Hanne körde på spindelmansposition på stenen:

Att vi åkte just till Tossebergsklätten var för att ryktet sa att det var Pilgrimsfalkar som häckade i området och det vore ju häftigt att få se sådana. Det finns ju inte alltför många i Sverige om jag förstått det rätt.

Vi spanade och lyssnade men fick inte syn på någon. Dock hörde vi något som skulle ha kunnat vara ungarna. Vi fick nöja oss med att träffa en kompis som heter Falk i efternamn. Bättre än inget?! :P

På väg hem stannade vi för att käka i Sunne. Det var fullt med bilar och svårt att få parkering. Vi antog att det måste vara någon happening i stan och mycket riktigt! Nog såldes det munktröjor med neonfärgade ärmar på torget!

Det måste väl ha varit det som drog så mycket folk?! ;)