Det var dock ingen vidare trevlig terräng, snöblask blandad med is, och vi beslöt oss att bara gå en liten bit, fram tills vi kunde komma ut på vägen igen. Dock envisades hon med att vilja gå åt "fel håll", alltså motsols. Vem fasen går motsols på ett elljusspår?
I alla fall, i sista uppförsbacken och sista klivet till "säker mark" får mor bakhalt och börjar kana neråt. Trippandes i allt högre fart närmar hon sig diket :S Ett dike med alltför brant sluttning...
Jag har inte en chans att hinna ikapp henne utan kan bara stå och se henne fara iväg trippandes allt snabbare mot diket med en stor sten i kanten. Jag tänker: Inte stenen! Inte stenen! och jag mår dåligt. Jag hinner tänka igenom en så där sjuttiotolv olika scenarion om vad som kan hända och inget slutar bra :S Usch, vill aldrig känna så igen!
Farten blir som sagt bara högre och högre och tillslut får hon lite halvt tag i ett träd och stuper ikull med huvudet först ner mot snön. Otäckt...
Börjar rusa neråt och frågar om hon är okej. Det är hon! Skönt! Jag kan andas ut!
Då kan jag faktiskt inte låta bli att ta en bild :) Jag menar, Elis får ju stå ut med massa trillbilder, faktiskt även sådana som hon själv sagt att jag ska ta, så då bör väl även hon förevigas här :P
Efter detta tog hon det säkra före det osäkra och kröp uppför backen :)
Usch, himla otäckt :S Hemska känslor! Oerhört tacksam att det gick bra! Det hade kunnat gå så mycket värre!
Men men, nu kanske hon lyssnar på oss att hon alltid borde ha sina gåstavar när hon går i skogen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar