Ja och när man väl är där är det väl lika bra att traska upp i det? Vi ställde oss i kö för att ta trappen upp. Tänkte att det kunde vara häftigt att ha gått upp istället för att ha åkt hiss.
Det tog inte alltför många trappsteg innan jag tyckte att det började bli jobbigt. Höjdrädslan slog till tidigare än vad jag trodde och det var tungt att ta sig upp till första våningen.
Vi tog oss i alla fall dit och väl där gick vi lite var för sig och spanade. Jag hittade sen Lisa (utan att hon såg mig) ståendes vid glaset som man kunde gå ut på. Hon stod och duttade med tån ett tag innan hon lyckades få dit vänsterfoten. Sen blev det ett vaggande fram och tillbaka ett bra tag innan även högerfoten kom ut på glaset. Mycket underhållande att kika på :)
Beviset!
Om jag kom ut på glaset? Nej... Jag gjorde ett försök, men det gick inte... Det hade ju kunnat sluta hur som helst! Kanske som för denna besökare som mått lite dåligt...
Men inte kan man väl stanna på första våningen? Nej, mot trapporna!
Det var bara att fästa blicken uppåt och inte titta neråt.
Blev fasligt svettigt, men vi tog oss även till andra våningen. Där strök jag till en början främst mot väggen och vågade mig knappt fram mot gallret. Med hjälp av Lisa lyckades jag ta mig fram så jag kunde hålla i gallret och fota en del i alla fall.
Tänkte sedan att detta kanske räckte... Behövde man verkligen högre upp?
Jag menar,man kunde ju se mycket, så som vilka gräsplättar man fick vara på och vilka som var förbjudna att tillträda :P
Övertalade mig själv att i alla fall åka upp till toppen. Det var ju hiss och ingen fara!?
Nu var det ju bara det att hissen var öppen/av glas :S HUA!!! Jag tittade inte så mycket på väg upp utan stod mest och höll mig krampaktigt i ett handtag.
Det måste ju i alla fall förevigas när man är på toppen, 273 meter upp! Haha, min kroppshållning berättar hur obehagligt jag tycker att det är :D
Det var i alla fall häftig utsikt och det blev nästan så högt att det inte var lika läskigt längre, på något märkligt sätt.
Eller ja, jag var ju inte helt bekväm i situationen så Lisa fick fota en del åt mig. Hon hittade bland annat Triumfbågen.
Innan vi begav oss neråt igen vågade faktiskt även jag fota, men jag höll mig i något hela tiden, alternativt stod tryckt mot väggen.
Lisa var mycket mer modig. Varför ska jag vara en sån tönt när det gäller höjder?
Hissfärden ner var inte alls lika farlig som upp. Nöjda över att ha klarat av toppen posade vi framför ett fönster innan vi började vandringen nerför de 668 trappstegen..
Det var det värsta av allt! Uppför gick ju okej att gå. Då kunde man ju fästa blicken uppåt, men nerför... Det var helt bedrövligt jobbigt att hela tiden se neråt och känna sig så nära att kunna stupa nerför (även om det inte var omöjligt).
Oerhört skönt att vara nere på marken igen och ha denna vy istället.
2 kommentarer:
Wow, vilka bilder och vilken härlig resa ni verkar ha gjort! Jag har varit i Paris två gånger - ung, vild och halvpank - och föredrog att hålla vinkassan intakt framför att åka upp i E-tornet. Tjusig utsikt må jag säga. Men om man pallar höjden?? Vet ej.
Tackar!
Det är en fördel att ha med någon som är lite tuffare när det gäller höjder :-) Då klarar man det nog!
Skicka en kommentar